i dag satt jag och filosoferade om vem jag verkligen var, vem är jag? vad är jag för människa ?

jag låg länge i min säng medans jag vilade och tänkte på det, jag tänkte på vilken sorts människa jag har blivit genom mina år på denna jord. vad är det jag gillar igentligen vad är mina riktiga intressen jag har tänkt igenom hela mitt liv, mitt liv har inte varit en dans på rosor men om man tänker så har nog ingens liv varit en dans?.

jag och fått stå ut med mycket , mycket som ett barn inte ska se eller höra eller i huvudtaget vara med om. allt ifrån bråk till att vara på kvinnojour.  när jag skriver bara här så tycker jag det ser hemkt ut, att det ser ut som att det är mitt liv.  jag ser hur stark jag är som person hur jag stod på mig mot den som försökte göra illa mig som mäst! hur orden : Slå mig bara! jag är inte rädd för dig! kunde slå tillbaka. hur många gånger jag gick bakom min dörr och tröck tillbaka tårarna och sa för mig själv. Du är stark Josephine, visa inte att du gråter han är inte värd det!. men det värsta som finns är när människor inte tror en när man vädjar om hjälp när man tittar med ögonen som är stora av rädsla och sorg snälla hjälp mig!  men det man får tillbaka han är ju så snäll han skulle aldrig kunna göra något sånt jag tror dig inte .. det är som att få en kniv i magen, redan utsatt som man är får man ännu ett till slag i magen men denna gången från allmenheten.

jag tycker att det är så synd att man inte ska bli trodd pågrund av status eller att man inte har lika mycket kontakter i samhället.

allt detta hände för exakt 5 år sedan, och det är därför jag känner att jag är redo att skriva av mig lite jag känner att jag kan gå med huvudet högt och säga att jag kommer att klara mig! jag har inte prata med min pappa på 5 år och jag vill aldrig mer göra det häller jag känner mig fri.

jag bryr mig inte om er där ute som säger men du måste kunna förlåta för att kunna gå vidare eller vad dom på soc sa men josephine du måste förlåta din pappa någon gång! men vet ni vad? bara man hittar sin inre ro kan man gå vidare och nu har jag funnit den! och det är vars jag är nu med min underbara kille och min familj som består av min Underbara mamma och mina underbara systrar! och min underbara mormor och morfar!

jag är glad vars jag är i dag, att jag har bra betyg att jag inte har kommit fel i livet! jag är glad att jag står på mig jag är glad att står för vem jag är och jag är glad att jag har gått vidare med huvudet högt!

jag ska försöka följa mina drömmar och mål , det kommer alltid motgångar i livet stora som små. jag vet inte vad som ska hända men man får ta det som det kommer.  det jag ska säga nu kan låta dumt men jag tror att allt i livet har en mening även om det är hur hemskt som helst  eller hur underbart som helst   och för er där ute som känner igen er eller som bara känner sig värdelösa vet nu vad? det blir alltid bättre på något vänster, stå på dig , var stark!